skansklararen

Ett år lilla pappi. Ett år sedan jag höll dig i min famn. Kände dina starka armar. Du bodde hos mig en helg. Vi kramades vid påsken. Ett år sedan jag valde att fira påsk med mamma istället för hos dig. Ett år sedan du gick bort och jag ångrade mig så för så mycket. Saknar dig av hela mitt hjärta. Du betydde så mycket. Du betyder så mycket. Tänker på dig varje dag.

Det var en torsdag kväll i december. Han ser mig djupt in i ögonen. Utan tvekan säger han "Flytta in hos mig!" Jag ser att han är säker. Jag vet att han är knäpp i huvudet och att jag är knäpp i huvudet och allt allt går fort, men varför vänta om det känns rätt. Det har aldrig känts såhär. Alla bitarna faller på plats och jag är lyckligare och säkrare än någonsin. Har tidigare trott att det var mig det var fel på eftersom alla andra var i relationer och jag aldrig var nöjd i mina, men nu när jag vet hur det skall kännas så är jag glad att jag inte binde mig tidigare. Utan tvivel svarade jag "okej! ja, jag gör det!" Han kramade om mig, lyfte mig, kastade mig i sängen och sa "Menar du allvar? Vi skall bli sambo!" Orden lät som grädde och jordgubbar i mina öron:) Sambo...ler. Vi skall bli sambo. Jag måste ringa mamma!! Jag ringde till mamma klockan tolv på natten. Hon bara skrattade.

I januari flyttade vi in alla våra saker. Jag trodde att samboskapet skulle förändra saker och det har det, fast bara till det bättre. Jag väntade på att hitta felet, men det finns inte där. Han är det snällaste, finaste underbaraste på denna jord. Han ställer upp, ser mig, älskar mig, får mig att skratta och brinna. Han väcker mina tankar och min längtan och han får mig att brinna och utvecklas. Jag är aldrig så lycklig som när jag är med honom. Han är min bästa vän och själsvän och vi kan inte ha tråkigt tillsammans.

I helgen firade vi 6 månader. 6 månader och vår kärlek är starkare än någonsin.

Jag har inte skrivit på länge. Jag har varit helt uppslukad:) Vi har hoppat fallskärm. Han har träffat mina föräldrar och syskon. Jag har träffat hans föräldrar och deras respektive. Vi har umgåtts med varandras vänner. Tagit del av varandras liv och mönster. Jag är fascinerad och tagen av honom. Ingenting han är eller gör vill jag ändra på. Jag vill bara vara med honom och njuta av varje tillfälle. Han lägger märke till detaljer. En fredag tog han mig till Nefertiti i Göteborg. Detta för att jag i förbigående nämnt att jag gillar jazz. Han gick och beställde två öl och återkom med två italienska öl. Detta för att jag gillar Italien:) Detaljerna blev fler och fler och jag började ana att det inte var slumpen. Han hade skräddarsytt kvällen så att den skulle passa mig.

En annan dag körde vi från Göteborg till Falkenberg. Vi körde förbi ett hus som jag tyckte var fint. Han vänder så fort det är möjligt på motorvägen för att köra tillbaka till huset så att jag skall få kolla på det. Han lyssnar, ser, hör och handlar.

En helg var han här tillsammans med min syster och hennes kille. När jag var iväg några minuter så frågade syster vad han ville med mig och hur det kändes. Han talade om för henne att en dag skulle han gifta sig med mig:)

Han är mannen i mitt liv. Jag kan inte bärga mig tills imorgon då jag får träffa honom igen:)

Han bor i min hjärna. Läser mina tankar, avslutar mina meningar, sätter fingret på känslor, egenskaper och händelser som det tagit ett fåtal att på tio år bli varse om. Han prickar in saker som jag själv nuddat vid och knappt vågat beskriva för mig själv. Han ser mig. Se mig, hör mig, rör mig... Han vet vad jag vill ha. Jag tar tre steg framåt. Blir rädd och tar ett steg tillbaka. Men jag gömmer mig inte. Jag känner andningen. Står på tröskeln till den dörr som har öppnats. Spanar strategiskt. Vem är han, hur tänker han och vad gör han? Han skrämmer mig och fascinerar mig på samma gång, men jag vill inte bli rädd. I vanliga fall flyr jag när någon försöker komma mig nära. Jag kan inte fly. Han har redan sett mig, överrumplat mig, vält omkull mig och fått mig att växa. Han är manlig och stark och jag respekterar honom. Jag har aldrig känt såhär. När vi ser varandra i ögononen står vi varandra fruktansvärt nära. Det finns en kemi, attraktion, kärlek och närhet. Upplevelsen går inte att beskriva med ord. Det känns magiskt. Jag är rädd och vaken, men jag går ingenstans. Jag måste träffa honom igen. Jag har aldrig varit med om något liknande.

Jag har haft en fantastisk helg. Jag har träffat en underbar människa. Han är manlig, stark, drivande, varm, allt. Jag känner mig otroligt inspirerad, stimulerad och han utmanar och utvecklar mig både mentalt och fysiskt. Jag har aldrig känt en sådan otroligt nära förbindelse till en männsika förutom mina systrar, fast detta är annorlunda. Mitt hjärta brinner och jag kan inte andas. Jag är bortom logik och mina annars vakna soldater som brukar vara på vakt är borta och jag känner mig lugn med denna man. Igår spelade vi ett personlighetsspel och jag fick frågan om jag trodde att han var en pålitlig man. Jag märkte i min förvånan att jag utan att tveka la ner ett kort med texten stämmer fullständigt. Jag blev förvånad av att jag kände att jag litar på honom, eftersom vi egentligen INTE BORDE känna varandra. Det är alla de här logiska tankarna som brukar hindra mig från att leva och känna. Jag känner att jag kämpar emot och försöker hålla tillbaka och att jag är livrädd för att bli sårad, men samtidigt känner jag att jag vågar. Jag är väldigt öppen. Det känns väldigt naturligt. Väldigt rätt. Visste inte att det kunde kännas såhär.

Vi har haft en fantastisk helg. Ätit mat. Promenerat längs stranden. Haft brinnande samtal. Myst. Tittat på film. Myst. I think I am falling for him... Något har förändrats. Oavsett utgång så kommer livet aldrig bli sig likt. Detta är slutet på livet så som vi känner till det. Vi har öppnat en dörr. Vi kan aldrig gå tillbaka. Nu kan vi bara gå framåt.

I litteraturen har jag letat efter Elisabeth och Mr Darcy, Tristan och Isolde, Romeo och Julia med flera. I filmer har jag letat efter Gerry och Holly (P.S I love you), Johny och Baby (Dirty dancing), Pretty woman, Defenitly maybe etc. I verkligheten har jag velat känna som jag inbillar mig att Sandra och Jarrod upplever det. Eller Mara och Christoffer eller Shabbe och Jocke. Jag har trott att det var mig det var fel på eftersom jag trodde att det jag ville ha inte fanns och att jag eftersträvade det illusionära. Jag trodde att jag idealiserat kärleken och att den kärlek jag inbillade mig inte fanns i verkligheten. Jag trodde att jag var en perfektionist med omöjliga krav och att det var därför jag inte träffat RÄTT, men att jag samtidigt inte ville nöja mig. Jag tar tillbaka detta ifrågasättande. Det jag känner är verkligt. Jag kan bli sårad. Absolut. Det kan gå käpp rätt och helvete. Det behöver inte bli något. Men det finns inga tvivel om vad jag känner för denna man. Han är bäst. Helt otrolig.

Igår skulle jag på bio med Josefine. När vi kommer till biografen så är alla platser hyrda av Swedbank. Vi vill inte åka hem så vi beslutar oss för att gå till Harrys på popquiss. Vi dricker öl, skrattar, misslyckas fullständigt på popquissen med låtar som spelats innan vi var födda...*ler* Det var helt enkelt en toppenkväll. Josefine har börjat stå mig nära det senaste halvåret, året. Tidigare var vi "bara" kolleger. Nu delar vi mycket och har en djupare förståelse och band. Vi har en del livserfarenheter gemensamt så vi har en förståelse för varandra. Vid 23 på kvällen möter vi en annan kollega som frågar om jag vill ha skjuts hem. Jag tackar för erbjudandet. Han släpper av mig och jag går mot min dörr. När jag kommer fram till ytterdörren står HAN där. Han som ockuperat mina tankar i två veckor. Han som gör mig nervös och fnittrig och som får mitt hjärta att banka. Jag bara tittar på honom. Sen springer jag fram och kramar honom och håller om honom länge. Alkohol släpper en del hämningar, men det var nog tur i detta fall. Jag blev väldigt glad och förvånad att se honom. Han sa att han nyligen kommit med flyget och att han var tvungen att träffa mig. Vi hade egentligen bestämt att vi skulle träffas imorgon och det skall vi fortfarande, men han kunde inte vänta. Jag frågade om han hade väntat länge, men det hade han inte. Jag frågade varför han inte hade ringt. Han sa att jag inte var hemma och han inte ville störa om jag gjorde något roligt, och att han antog att jag var tvungen att komma hem någon gång.

Vi gick in. Han var hos mig hela kvällen. Jag känner en otrolig närhet till denna människa. Han är genuin och äkta. Varm. Mysig. Rolig. Tänkande. Drivande. Passionerad. Vi är så sjukt lika och olika och kompletterar varandra. Det var väldigt mysigt att vakna och ha honom hos mig. Han fick köra väldigt tidigt imorse. Det är dock tio mil... *ler* Jag kunde sova lite längre innan jag skulle jobba. Idag fylls mitt hjärta av skratt och längtan. Han kommer igen imorgon kväll. Jag kan knappt bärga mig. Det känns kul. Det känns bra. Det känns roligt.

Den här texten kanske inte var så välskriven, men jag bryr mig inte just nu. Vill bara skriva vad jag känner.

Har du tappat den? Har du aldrig haft den? Du har väl alltid varit en person? Personligheter är en uppfattningsfråga och en föränderlig process. Inte ett statiskt betingat attribut som du kan leta upp och hålla fast vid.

Pratade om detta med en kollega som vi kan kalla T. Vi uppmuntrar elever att hitta sig själva, att vara sig själva och att man duger som man är, trots olikheter, stereotyper, fördomar, normer och livsstilar. Vilket inte ens är sant om man tittar på hur elever och även vuxna kategoriserar människor, slåss mot våra fördomar, försöker vara öppna, men om vi skall vara självkritiska misslyckas ibland. Göteborgsposten kategoriserade vissa egenskaper som skulle karaktärisera om man var bög (så uttryckte tidningen det), asiat, emo, student etc. Beskrivningen som följde kanske var ironiserad, men den gav ett gott skratt.

Ens personlighet och ens jag kanske är en kombination av hur vi själva uppfattar oss, kombinerat av hur andra uppfattar oss. Sedan är många olika i olika situationer. Hur uppfattar din tränare dig? Din chef? Din mamma? Dina kolleger? Vad säger deras uppfattning om dem själva eller det du väljer att visa dem? Du kan medvetet prägla den bild av dig du utstrålar, men är säkert omedveten om andra saker. I ett samtal med riktigt nära vänner eller syskon skulle man kanske i punktform få ner en gemensam referensram på ens positiva och negativa sidor.

Jag vet hur jag i min ungdom grubblade över det här identitetssträvandet. Var dig själv! En person talade om för mig att hon var likadan i alla situationer och möten. Då trodde jag att det skulle vara så och att jag var konstig som faktiskt anpassade mig efter olika sällskap och personer. Betydde det att jag inte hade hittat mig själv? Naturligtvis inte.

Även som vuxen har jag olika roller i olika umgängeskretsar. I ett gäng är jag spindeln som planerar allt och som håller i trådarna. I ett annat gäng där övriga känt varandra längre och jag har ingått enbart de senaste åren, har jag en ganska tillbakadragen roll. Jag trivs mycket bättre i det gäng där jag är spindeln. Jag känner mig aktiv, behövd, styrande och uppskattad. Vad säger det om mig som person? Att jag är en egocentrisk, dominant, viljestark person som inte är lyhörd för andras åsikter? Att jag är en osäker person som njuter av uppmärksamheten att bli tillfrågad och bekräftad? Eller att jag är social, utåtriktad och att jag med åren byggt upp ett band med dessa människor som ger oss ett ömsesidigt beroende av varandra? Jag säger inte att någon av mina tre beskrivningar stämmer överens med min uppfattning av mig själv. Jag ville bara vissa hur extremheterna kan skilja sig i hur vi uppfattar saker och personer.

När jag läste historiedidaktik brottades vi av tanken på identitesbegreppet i historien och hur vi är präglade av det samhälle som vi lever i, utformar och förändrar. Denna personliga identitet och dess betydelse i samhälliga/historiska skeende var svår att sätta fingret på. Det talades exempelvis om den europeiska gemenskap som uppkommit gällande skuldfrågan och individens ansvar i förhållande till förintelsen.

När jag läste psykologi fick vi utföra olika personlighetstester, intelligenstest, inlärningstest etc för att kategorisera vilka vi var. Psykologiläraren utgav sig för att sammanföra hans uppfattningar av dessa test i en djupanalys av oss. Vi fick våra analyser och läste med nervösitet. Hur kunde han uppfatta dessa innersta tankar om oss. Det intressanta i experimentet uppenbarade sig för oss när vi var tvunga att lämna över våra analyser till personen som satt bakom en. Det visade sig att alla hade fått samma analys och att vissa saker i våra personligheter förutom yttre attribut är så genomgående och självklara att alla känner igen sig. Jämför med vilken effekt och samhörighetskänsla en religion eller astrologi kan medföra hos människor. Gruppsykologi...

Om vi då skall ta fasta på våra positiva och negativa sidor och iallafall sträva efter att utvecklas så handlar det mycket om att värdera ord. Okej, jag uppfattas av mig själv eller andra som känslig. Skall jag då sträva efter att bli mindre känslig och mer sympatisk. Ett ord som inte har samma negativa värdering? Om jag uppfattas som drivande, skall jag då sträva efter att bli mer lyhörd eller ödmjuk?

För att inte leta efter sin identitet som i ett fem års perspektiv ändå är föränderlig så märker jag att jag iallafall kämpar för att ständigt utveclas och förändras. Vad är det för fel på människor. Kan vi inte bara acceptera, njuta och ta ett steg tillbaka. I prestationsångestens och självkänslans målmedveta samhälle blir människan aldrig nöjd. Och folk förundras över begreppet utbrändhet.

Sitter med benen uppkrupna mot bröstkorgen. Håller armarna om benen och känner värmen från knäna mot min barm. Ser ut genom de öppna valven. Himlen är rosa, allt mörknar, havet glimmar och man känner sig fri, befriad, levande och som om man  njuter av ett målat landskap. Men det är ingen tavla och denna gång är jag inte konstnär. Jag är betraktare av den verklighet jag befinner mig i. Sitter i kallbadhuset och hör ett sorl från vatten, kollegor och framförallt männen på andra sidan i bastun.

Vad pratar män om i bastun? Ibland önskar jag att jag kunde varit en liten fluga som hoppat ner i deras skjortfickor och lyssnat på deras manliga diskussioner. Är det relationer? Är det jobb? Är det jakt och fiske? Vad rör sig i deras hjärnor när inte vi är där? Kanske fantiserar de om oss och hur vi ser ut nakna? Fast vi fantiserar ju inte om dem. Vi tittar inte ens på varandra. Det känns på något konstigt sätt väldigt bekvämt och naturligt att bada i kallbadhuset. Värmen från bastun får oss att ta oss ut på bryggan och omvälvas av den kalla kylan från vattnet. Fast det är inte så farligt. Det är ganska skönt.

Jag omsvärmas av kvinnor och frågor. Ömsöm deltar jag aktivt i diskussioner för att därefter falla in i mina egna tankar och drömma mig bort, eller bara slappna av och njuta av utsikten. Här har jag bott. Tittar jag ut och ser mot fästningen och snett till vänster, så har detta varit mitt hem i tre år. Hur kunde jag ge upp detta? Men jag kände mig inte fri. Jag kände mig fängslad. Förhindrad. Halv. Nu bor jag själv. Och jag har min skog och mina vandringsleder, men jag saknar havet. Naken inför sanningen och påklädd inför livet tar hon handduken i handen och går in i omklädningsrummet för att duscha av den salta havsdoften.

Kvinnorna börjar tröttna på att bada och basta och hon börjar återkomma till verkligheten. Hon smörjer in sig och tvättar sig. Genomgår en förvandling i ytlighetens väsen. Plattar håret och klär upp sig till en spegelbild som inte i närheten beskriver det djup hon egentligen besitter. Hon ikläder ett leende och hoppas att det inte syns hur trött hon egentligen är.

Väl ute känner hon hur den friska höstluften slår mot hennes ansikte och hur vinden tar tag i hennes hår. Hon möts av tjurarna i det manliga kollegiet och hoppas för allt i världen inte att de stångas av sig själva. Hon låter kvinnorna komma fram och känner att hon tar en tillbakadragen roll. Det är ganska skönt att vara betraktare ibland.

De promenerar längs campusområdet, upp på kullerstensgatorna och fram till den lilla restaurang där de bokat bord för att avnjuta en härlig middag med vin och lite dans.

Efter några timmars smicker och informella samtal befinner hon sig hemkommen och sjunker ner i sin säng för att avnjuta en aldeles för kort natts sömn.

Lördagen tillbringas tillsammans med vänner, mingel, ytligheter och en kombinerad 30-årsfest och inflyttningsfest på Dockan i Malmö. Hon bryr sig inte så mycket om sammanhanget eller sällskapet. Det enda hon tänker på är morgondagen, eller från nu räknat i söndags.

Hon vaknar, duschar, sminkar sig... Feministen! Hallå dubbelmoral! Skärp dig! Jag måste skärpa mig! Hon har iallafall gjort en miljöpolicy till skolan. Inte för att det utesluter eller innefattar något om genus, men det kändes bra att nämna det. Hon sätter sig på ett tåg. Hon känner ända ut i ryggmärgen. Det finns inga tvivel. Hon försöker ha självdistans och slappna av. Men hon längtar och börjar känna av spänningen. Hon följer landskapet, havet, stenrösen, klipporna, skogarna. Ser teckningen komma och försvinna från hennes mobil. När är det lagom tid att skicka ett sms om att hon är påväg? Hon vill inte verka stressad eller stressa honom, hon vill inte vara på, men vill att han skall ha god tid på sig att ställa in sig på att hon snart skall komma. Tänk inte så mycket. Bara skriv!

Han mötte henne på stationen. Han böjde sig fram för att pussa henne. Hon avfärdade gesten och gav honom en kram. Hon förbaramade sig över sig själv för att hon inte uppfattat signalen tidigare. Bara han inte tror att hon inte fann honom kär. Han verkade inte ge bet eller se det som en förlust. Han log ett pillemariskt leende och lade armen om hennes midja och ledde henne ut från stationen.

De körde ner mot hamnen och mot Eriksberg. Parkerade i garaget och kom upp i en trappuppgång och en lägenhetslängd där lägenheterna inte ens hade vanliga nycklar. Hon iakktog inrednigen och tyckte att korridorerna påminde om hotell, till skillnad från de lägenheter hon var van vid. Han öppnade ytterdörren och hon kom in i en väldigt spännande lägenhet. Man kunde gå runt hela lägenheten med badrummet i mitten. Perfekt om man ville leka kurragömma. Allt var väldigt vitt, pedantiskt, kliniskt, modernt och nytt. Hennes hem framstod genast som väldigt mysigt och bohemiskt. Även om det var stor skillnad uppskattade hon både och. Hon tittade på utsikten och påpekade hur fint han har det.

Hon kände sig nervös eftersom hon inte var på hemmaplan. Han hade lagat fisksoppa, dukat fint och tänkt till lite. De åt mat, pratade, tittade på varandra. Efter att de ätit gick de ner längs hamnen så att han fick visa området han bodde i. När de kom tillbaka till lägenheten ville han automatiskt föra henne till sovrummet. Hon kände andningen och nervösiteten. När de lagt sig i sängen så kände hon sig tryggare. De tittade på varandra. Pratade om livet och allt. Såg varanddra djupt in i ögonen och hon kände ett lugn och en otrolig närhet. Inga anspelningar eller försök till närhet. Den enda koppling dem emellan var mental och djup och varm och hon trivdes. Hon kände att hon vågade öppna sig lite.

De återgick till köket, tog en kopp te och fortsatte att samtala. Han erbjöd henne skjuts hem. Hon avböjde och föreslog att hon skulle ta tåget, men han insisterade. En nutida gentleman.

När hon satt i bilen förundrades hon över sina känslor, hans personlighet, hans djup, hans passion. Hela han var ett frågetecken. Vågade hon tro på det hon kände och upplevde? Hon tog ett steg tillbaka och försvann in i sig själv. Han tog hennes hand, tittade på henne och log. När han hade släppt av henne, kände hon ett sting av förälskelse. Hon ryckte bort känslan och försökte slå den ifrån sig. Distans gumman. Distans.

Hemma, la hon sig i sängen, begrundade, tittade upp i taket, såg framför sig det vackraste...

Känner marken försinna under mig. Jag har inte längre kontroll. Det pirrar i magen och jag kan inte kontrollera mina känslor. Jag skall hoppa fallskärm i dubbelbemärkelse. Dels bokstavligt, och dels känns det så när jag ger mig in på ny mark i vad som skulle kunna tänkas bli en flört eller kanske ett förhållande.

Han ringde. Igen... Så fort jag hör hans röst, sprids en värme i mitt inre och jag blir glad. Jag hör min egen röst förvandlas till en patetisk tonårstjejs röst när jag klämmer fram ett vemodigt heeej... Jag har svårt att stå stilla när jag pratar med honom, fast att det bara är i telefon så jag vandrar fram och tillbaka i lägenheten som en annan idiot. Tur att jag har självinsikt och iallafall är medveten om det. Jag försöker dämpa mig och vill för allt i världen inte visa honom hur knäpp jag är, eller skrämma iväg honom. Jag tar det lugnt och andas och svarar med betänksamhet. Tur att jag inte utstrålar det jag känner och att jag har lite självdistans och självkontroll...

Han vill träffa mig! Igen... Jag försöker verka lagom glad, fast inte oberörd. Vi skall träffas på söndag. Eller tidigare. Han har en golfrunda på fredagen med hans kolleger och jag har en Varbergstur till Varberg med mina kolleger. Jag tror att när vi pratar om fredagen att båda känner att det är något vi hade kunnat ge upp och att vi båda gärna träffar varandra, men att ingen av oss riktigt har nuddat vid ämnet. På ett sätt vill jag träffa mina kolleger, och dessutom visa att jag är självständig. På ett annat sätt vill jag kasta alla spelets regler, bara vara mig själv, våga och träffa honom. Visst kan jag vänta tills söndag och det kanske dessutom triggar stämningen och laddningen ännu mer, men jag längtar. Okej det blir söndag...

Han skall iallafall hänga med och hoppa fallskärm. Det känns otroligt spännande. Då har vi iallafall delat en sjukt spännande upplevelse om allt skulle gå åt helvete. Oj, där var det osäkerheten som talade igen. Eller livserfarenheten. Oj vad bittert det lät. Jag är inte bitter. Jag älskar livet. Jag njuter av livet. Klart att man blir sårad ibalnd, men det är värt det. Till exempel när man i perioder får känna så som jag känner just nu. Det bubblar inom en och allting är roligt och det finns inga bekymmer. Man skulle kunna klättra över berg och dalar utan hinder. Bäst att flyta med så länge det varar. Än har inte det cyniska övertaget.

Jag är inte enkel och inte komplicerad. Jag säger allt (av det jag vill säga) tydligt, rakt och jag menar det jag säger. Det borde vara lätt att förstå mig. Jag kan vara mjuk, sympatisk och pedagogisk. Jag kan också vara lättretad, känslig och svår. Då behöver jag bara en kram. Jag tänker väldigt mycket. Jag är snäll och generös. Jag släpper inte in många, men de som är insläppta ger jag mycket. Jag vill uppleva, känna, brinna. I dagens Sverige finns det ingeting av lidelse eller passion. Det skulle av misstag bedömas som desperation och som något som är negativt. Jag är en drömmare och en romantiker. Jag gör ingenting halvhjärtat. Jag går in för mitt jobb och känner att det jag gör har betydelse och att jag utvecklas. Jag måste se en mening och resultat. De elever jag kan hjälpa värmer lite extra i hjärtat. Det är kul med elever som har slutat. Se hur de saknar en, uppskattar en och tar kontakt. Då vet man att man har gjort ett bra jobb. Jag måste repetera Dante, Tristan och Isolde, Decamerone och Don Quijote med eleverna imorgon.

Nu sitter jag i soffan, dricker citronte och skriver. Lyssnar på Lars Winnerbäck. Jag har bokat datum för fallskärmshopp. Det blir den 3 oktober. Det kommer att bli den ultimata adrenalinkicken. Jag längtar verkligen. Jag är rädd också så klart. Men det är det som gör det spännande. Jag vill känna att jag lever och att jag kan njuta av saker.


PS: Jag har fått sms igen: Han kan inte förstå att det var första gången vi träffades i lördags. Han längtar efter mig. Vi skall träffas på söndag. DS.

Jag fick ett mail…

Barista frågar om jag undervisar i skånska eftersom jag kallar mig skånskläraren. Jag svarar att jag lär eleverna "jaja!" och "absolut". Han skriver att han tycker att skånskan är charmig och att det borde bli ett kärnämne. Jag svarar att jag håller med, men att jag ifrågasätter hans inställsamma inställning. Han säger att han är uppriktigt intresserad av att gå en språkkurs. Jag testar honom på tio skånska ord som ingen av oss använder. Han klarar 8, fast erkänner att han fuskat och googlat orden. Vi diskuterar språk och jag vet ännu inte vad han heter eller hur han ser ut. Jag antar att han serverar kaffe eftersom han kallar sig Barista, men jag tycker att hans mail skiljer sig från övrigas i cybervärlden och jag svarar glatt på hans mail om dialekter, språk och litteratur. Det enda vi egentligen vet om varandra.

Det blir helg. Jag får ett nytt mail. Han frågar vad jag skall göra i helgen. Jag berättar att jag och Maria skall till Göteborg och att jag skall på jazz och Gekås i Ullared. Han skickar sitt mobilnummer och jag messar att om han vill fika med mig så får han Maria på köpet. ;-) Han ringer upp och vi bestämmer att vi skall mötas på Nordstan.

Jag ställer mig utanför hemköp i Nordstan. Väntar på min kaffekille och är nyfiken. Helt plötsligt står en kille framför mig. Vi säger ingenting. Vi bara tittar på varandra… Stämningen är laddad och jag har tappat talförmågan. Jag vet inte vad jag skall säga. Han ger mig en kram. Maria som den klump hon är räddar situationen, sträcker fram handen och säger vad hon heter och konstaterar att jag är jag vilket han redan hade fattat eftersom jag har ett foto på nätet. Jag tyckte genast om honom. Stämningen var laddad... Jag sa att eftersom han är göteborgare och inte jag/vi, så föreslog jag att han skulle välja lunchrestaurang och visa oss vad man skall se om man är i Göteborg. Han och Maria pratade på. Av någon anledning hade jag tappat talförmågan. Kaffekillen var kortare än mig och lite tunnhårig, men han har/hade de finaste ögon och personlighet och jag kunde inte släppa honom med blicken. Jag ville visa min personlighet, men jag kände mig blyg på ett mysigt sätt. Han fick mig att känna mig trygg och bekväm. Bara det att mitt hjärta tränade intervall så jag var rädd att det skulle märkas.

Han tog oss till en mysig asiatisk restaurang. Även om han och Maria stod för det mesta av talutrymmet, kände jag att han hela tiden tittade på mig. Stämningen var intensiv och svår att uppfatta och jag kunde inte riktigt förstå vad det var jag kände. Han berättade att hans bästa vän träffade hans tjej på nätet och att han förra lördagen var på deras bröllop. Där hade han hållit tal för brudparet och läst upp deras första mail till varandra som resulterat i giftermål. Han tittade på mig och log.

 Jag kom på att jag inte visste vad han hette, hur gammal han var, eller vad han jobbade med. Jag reflekterade i mitt inre över hans längd och att han var tunnhårig fast att det inte rörde mig i ryggen. Han var/är det vackraste. Jag frågade min kaffekille vilket café han jobbade på. Han såg frågande ut. Jag fortsatte: Serverar du inte kaffe? Han frågade varför jag trodde det. Jag sa, men du kallar ju dig Barista. Han skrattade. Jag gillar kaffe sa han. Men jag har läst på Chalmers och arbetar sedan flera år tillbaka som management konsult. Jag är industriutvecklare/ingenjör.

 Hoppsan! Då passade han in i mitt "CV" iallafall. Fast då blev jag medveten om att det inte hade rört mig att han var min kaffekille. Jag hade svarat på hans mail på grund av hur han skriver och jag hade känt vad jag känner på grund av hans närhet och vår kemi.

 Jag undrade vad han kände, fast i mitt inre såklart. Det är inget jag skulle vilja/våga fråga. Han tittade på mig intensivt. Han gick in och betalade notan för oss, och sedan frågade han om vi hade bråttom eller om vi ville följa honom ner till hamnen. Vi gick ner till hamnen och tog en kaffe.

 I bilresan påväg hem kunde jag inte sluta att tänka på honom. Jag förstod inte hur jag kunde tänka på honom när jag inte känner honom. På kvällen var jag med kollegerna på jazz. Alla uppmanade mig att skicka ett sms till honom att jag vill träffa honom igen. Det gjorde jag. Jag fick inget svar. Jag kollade min telefon hela kvällen. Det gjorde mig osäker att han inte svarade. Var det bara inbillning? Var det bara jag? 

Igår ringde han. Han sa: " Är det okej om jag kör ner till dig några timmar. Vill så gärna träffa dig och hinna prata med dig några timmar innan jag åker till Slovakien. " Jag blev jättenervös. På 45 min hann jag hoppa ur mina mysbyxor, städa, duscha, byta om och gå och möta honom vid kiosken. Han körde bil, fast han har inget lokalsinne, så jag tyckte det var lättare att bestämma en mötespunkt... skrattar. Han kramade mig länge och varmt. Tittade på mig djupt. Log… Vi satte oss i bilen och svängde in på min gata.

Han undersökte mitt kök. Frågade om mina syskon eftersom jag har foto på dem. Gick igenom mina tavlor och frågade om jag hade målat alla själv. Han frågade om jag gillade musik och berättade att han spelar gitarr och sjunger. Han ville titta på mina filmer, vilket resulterade i en intensiv diskussion om romantiska filmers handling och om kärleken.

Jag kom på att jag inte hade bjudit på något och frågade om han ville ha en kopp te. Han frågade om jag hade citronte. Jag började skratta. (Dricker han citronte så måste han ju vara bra...skämtar). Vi sätter oss i soffan och han börjar berätta om sitt jobb. Hur han tycker om att arbeta med människor. Sprida en idé, utveckla och effektivisera en industri och hur glad han blir när han ser entusiasmen i hans klienter efter att de har sett att hans idéer funkar. Jag ser hur han brinner och känner en enorm samhörighet, eftersom jag själv brinner, trots att våra jobb är så olika. Vi pratar om jobb, livet och förhållande. Det visar sig att han kommer ur ett sexårigt förhållande, att han varit singel länge, men att han inte träffat rätt. Han sa att han träffat tjejer och gått på dejt, men att det inte funnits den passion han letar efter och därför hade han inte gett någon en chans. Han sa att eftersom han är så gammal (32 år) så ville han inte ge bort fler år till fel person. Det skulle kännas rätt annars kan det vara så. Jag förundrades över allt han sa eftersom vi är så lika och det känns som att jag sagt och tänkt samma sak så många gånger. Han berättade om sin familj och hans storasyster och storebror och hur nära de var i sin familj. Han berättade om hans vänner och att han tyckte om människor som brann för något och som hade en passion. Han berättade om alla hans resor och vad de har gett honom. Jag var fascinerad. Är det här min själsvän?

Tillslut tittar han på klockan. Han måste köra. Klockan var halv elva igårkväll/natt och det tar honom en timme att komma till Göteborg. Jag ville be honom att stanna, men kunde inte förmå mig. Han kramade mig länge. Pussade mig på munnen. Sakta…Försiktigt… Fint…Ingen kyss, bara en puss. Men den finaste pussen jag någonsin fått.  Han tittade länge. Höll kvar min hand. Och gick… Jag kände hjärtat i halsgropen. Jag satte mig på en stol i köket. Fick stålsätta mig för att inte springa efter.

 När han kom hem till Göteborg skickade han ett sms. Han skrev: Jag vill träffa dig mer. Idag fick jag ett sms: Jag kan inte jobba för jag tänker på dig hela tiden. Allt du sagt igår och allt du gjort. När jag tänker på dig blir jag glad.

Jag kan träffa honom tidigast om två veckor eftersom jag skall bort till helgen och han endast är hemma på helger. Om han är den rätta så vill jag att någon skall läsa detta för honom på vårt bröllop. Mina första känslor för honom som jag skrev när vi precis träffats (såsom han gjorde för hans kompis på deras bröllop).

Och Lotta- pissråtta. Han är vädur! Livets ironi... ler

 PS: Och i min osäkerhet, om det inte är besvarat, och vi aldrig ses igen, så var snäll och påminn mig aldrig om detta inlägg…Skrattar! (Fast är allvarlig) .